13
Ett arbete, Aron
Jerndahls tennskål
med lock kall-
lad Dansen, står
konstnärligt sett
högt över allt
annat tennarbete
från denna tid.
Den utfördes 1903
och göts i flera
exemplar under de
närmaste åren hos Schreuder & Olsson. Kanten som slut-
tar inåt har en mycket svag reliefdekor, som framstäl-
ler dansande bondfolk. Två par, ett gammalt och ett
ungt, har lösgjort sig ur reliefen och bildar i halv
friskulptur skålens handtag. På locket sitter spelman-
nen och från hans spel löper virvlar ut över hela ytan,
symboliserande dansens fart och cirklande rörelser.
Ytbehandlingen och den mjuka formen är ovanlig för
tenn och liknar mer ett arbete i silver. Folcker ansåg
arbetet vara ”så friskt och omedelbart som tanke, så
glänsande som komposition och så karaktärsfullt i utfö-
randet att det med säkerhet kommer att bliva ett av vår
dekorativa skulpturs allra yppersta verk”. Hans omdöme
står sig än idag. Jerndahl har fångat ett fullkomligt
nytt motiv och arbetat in det i en rytmiskt svepande
dekor med intressanta växlingar mellan låg relief och
halv friskulptur.
Källa:Svensk Jugend 1964, Nordiska Museet
Utdrag ur boken: Kungsholmens
läroverks elevförening, 1902
År 1902 var trakten sannerligen icke
något naturskyddsområde. Tvärtom!
Den präglades av ett strävsamt var-
dagsliv och ägde en befolkning, som
med starka band var bunden vid det
Bolinderska företaget. Där ledde
Jeppes och andra trappor i höjden,
och där rådde liv och rörelse i
Östra och Västra Kvarngränd, Kap-
lansbacken och Solvisargränd, och
allt vad de nu hette! Vår vän Erik
Ohlsson bodde under skolåren högst
däruppe på klippan med en vidsträckt
utsikt över Klaratrakten, och om
idyllerna däruppe och om det, som
inte precis var så idylliskt, skri-
ver han som följer:
”Kungsklippan var i början av
nittonhundratalet en idyll på gott
och ont. Små ålderdomliga stugor
och hus med täppor och trädgårdar
hade klättrat upp på Kungsklippans
kalott eller vore på väg uppför dess
sluttningar. En finfin utsikt utgjor-
de tillsammans med täpporna idyl-
lens goda sida, men en del ruckel
och medelstora, uttjänta proletära
bostadshus hörde till dess avig-
sida. Slaskutkast i grändernas
rännstenar utanför husens portar
och dörrar samt vatten, hämtat från
områdets enda gatupump måste väl
också räknas till ”idyllen”.
Här bodde mest arbetare och en del
tjänstemän från ’Bolinders’, men
även andra kategorier av fast och
även löst folk.
Många präktiga arbetare och
människor funnos här. Jag nämner den
prydlige och försynte gubben Tolv,
hans tystlåtne och lika prydlige
granne gubben Lockeyer, en liten
engelsman med helvitt Edward VII:s
skägg och pipan ständigt i mungipan
– se där ett par av dem. Tillsammans
med sina fruar bildade de tvenne
gammaldags förnöjda par, som trots
sin ålder skötte sig själva och
sina små dockhem. Här bodde även
den store och kraftige pannplåt-
slagare Karlsson. Han var typen för
den präktige, lugne och tänkande
arbetaren vid denna tid. Där fanns
också andra, som kanske tittade för
djupt i glasen med deras motboksfria
innehåll, men som för övrigt voro
godhjärtade människor.
Alla voro dock ej lika präktiga.
Parmmätargatan 21 och i viss mån 23
hyste såväl lösaktiga män som lös-
aktiga kvinnor, vilka sällan kommo
ensamma hem. Om också inte polis-
razzior hörde till ordningen för
dagen, så voro dock polisbesök intet
ovanligt.
Hygienen var sannerligen inte
den bästa i denna del av Stockholm.
Någon spolning eller rengöring av
rännstenen brydde staden sig icke
om. Det fick väderleken sköta om, så
gott det gick. Min fader, som var en
ung, energisk och ordningsälskande
man, lyckades intressera en del av
grannarna för rengöringsproblemet.
Sedan en tunna anskaffats, kunde
vatten hämtas från pumpen och ränn-
stenen varje vecka spolas och sopas.
Stanken minskade, och även flugorna
försvunno nästan helt, åtminstone
för en dag.
…Så hade t.ex. 8–10 Parmmätar-
gatan både en mindre trädgård med
en allé av stora lindar och lönnar,
sandgångar, gräsmattor och blommor.
Den hölls alltid snygg och prydlig.
Varje hyresgäst hade sin vecka, då
det gällde att hålla gångarna sopade
och krattade. I trädgården hade de
gamla hyresgästerna sina lusthus
och sina trädgårdsmöbler, en del i
verklig herrskapsstil. Trädgården
var samlingsplatsen under somma-
rens vardagkvällar och söndagar.
Här sutto ’invånarna’, sedan dagens
arbete var slut, på bänkar och
sittbräden och blickade ut över
staden under angenämt diskuterande
av dagens frågor. Här firades både
enskilda och gemensamma fester.
Fruntimmersveckan var ett enda
långt festande. Alla husens fruar
skulle i tur och ordning bjuda, och
var det två, som hette Emma, så blev
det två kalas den dagen. På sommar-
söndagarna spelades krocket eller
lektes lekar, och alla deltogo,
gamla och unga.
Ja, detta var det inre paradiset,
och det vaktades noga! Portarna
höllos stängda, och inga från grann-
husen släpptes in. Den egna idyllen
ville man helst avnjuta tillsammans
med gamla, goda vänner. – Nu äro
alla de gamla döda, och idyllen är
borta för alltid!
|©
