63
Självklart visste jag inte under
gymnasietiden att jag skulle spela
jazzmusik med Nils Fischerströms
son Staffan, kommendörkapten och
vibrafonist Och ännu mindre att den
yngre sonen Johan Fischerström, ex-
peditionschef och förste hovmarskalk
inom Kungliga hovstaterna skulle
hjälpa mig att engagera kungen som
invigare av en naturturismkonferens
vid Mittuniversitetet i Östersund på
2000-talet Mittuniversitetet fanns
under min gymnasietid inte i närhe-
ten av kartan .
En annan lärare med okonventio-
nella metoder var min teckningslärare .
Jag är utomordentligt dålig i teckning
och målning Det har jag förmodligen
ärvt från pappa, som försökte avbilda
en banan under hela gymnasietiden,
vilket gav C i teckning .Jag själv höll
på med ett landskap med en måne
som såg ut som en banan och klarade
med nöd och näppe godkänt Men
eftersom jag fotade en hel del ville
läraren se mina fotografier Han tyckte
att jag hade blick för motiven och gav
mig ab i teckning .Vad tycks om mitt
klassfoto från första ring?
2010 fick fotokonsten eget museum
i Stockholm, men tanken hade funnits
länge .I tidskriften foto nr 3 1941 hit-
tar man en artikel med rubriken Eget
museum för fotografien Det tog 70 år .
Senare i livet gjorde jag nya försök
att skapa världsberömda konstverk .
Det var väl nära ögat .
d
1953 hade vi ingen tv, än mindre
en dator och definitivt inte ett nät att
hitta information på .
Men i dagens informationssamhälle
är ingenting omöjligt Mailet nedan
talar sitt tydliga språk .
Om pappa styrde upp mitt slarv
vid matteproven i Vasa Real så
hjälpte mamma mig till bättre betyg
i uppsatsskrivning i Norra Real .Idag
är dyslexi en relativt vanlig ”sjukdom” .
Den kallades under min skoltid för
ordblindhet .Jag var dålig i stavning
och fick därför lägre betyg i svensk
skrivning genom de många bockarna
i kanten Mamma som tog tag i saker
och ting beställde tid hos en professor
som konstaterade att jag var ordblind .
Ett intyg från professorn och en för-
stående lärare innebar att mitt betyg i
svensk skrivning höjdes ett par snäpp .
Att det händer saker under skolti-
den vet alla .En sann historia som min
skojfriske bror berättat från sin klass
är värd att fästas på papper Under en
lektion i specialmatematik (spec-mat-
te) råkade kamraten i bänken framför
min bror somna under tiden som
läraren skrev upp ett långt tal på svarta
Konstinspirerad?
Mail 15/8 2012
Hej Bengt
Vi var klasskamrater under några år i gymnasiet i Norra Real. Jag
har nog många gånger tänkt att jag skulle kontakta dig, men det har
aldrig blivit av. Inte förrän nu, då jag av en ren slump kom in på
en av sidorna i din musikdagbok. Jag googlade efter en musikant,
som visade sig ha blivit omnämnd i din dagbok. Sedan upptäckte jag
fotot från matematiklektionen, vilket väckte blandade känslor.
Nu till saken. Jag var född 1939 och hörde alltid till de yngre i
min klass. Vart efter åren gick i läroverket tillkom nya elever,
kvarsittare och andra, mestadels några år äldre än mig. I för-
hållande till mig steg gradvis medelåldern i de klasser jag gick.
Kanske ledde detta till att jag framstod som omogen. Det kan kanske
vara förklaringen till att några äldre klasskamrater började tra-
kassera mig rejält. Då ingrep du; visade empati och civilkurage som
ingen annan. Om jag minns rätt tog du upp saken med rektorn. Vad som
hände sedan vet jag inte, bortsett från att jag aldrig besvärades
mer.
Det är alltså ditt föredömliga ingripande jag vill tacka dig för;
jag tror inte att det var många andra i klassen som kunde ha gjort
detsamma som du.
