En kronika

82 Att min familj då jag var tolv år skulle flytta till hörnhuset Norrtullsgatan/ Surbrunnsgatan 1951, ett stenkast från sjukhuset, kunde jag inte veta vid nio månaders ålder.Och först på senare tid har jag fått klart för mig att professorn i arkitekturhistoria Fredric Bedoire, en kollega vid Nordiska institutet för samhällsplanering på 1970-talet, beskrivit sjukhuset som ett av de vackraste exemplen på 1800-ta- lets institutionsbyggande och Stock- holms bästa exempel på en komplett vårdinrättning från 1800-talets slut. Det märkte jag inget av när jag låg där. Men tack ändå. Att Fredric Bedoire och jag år 2017 skulle dyka upp på samma sida under rubriken Historia, Kulturhistoria och Arkeologi i Svensk Bokhandels vårkatalog för 2018 var på 1970-talet lika sannolikt som om någon sagt att Östersunds FK skulle nå slutspelet i fotbollens Europa League 2018.Men man ska aldrig säga aldrig, enligt ord- språket.Vilket härmed bekräftas. Skolkamraten Christian Bratt kom- menterar Krönikan .Vi hade ingen direkt kontakt i skolan vilket ändrades ett antal decennier senare.Det har jag skrivit om i Krönikan . Som med- lemmar i Norra Realarnas Förening, sällskapet idun och Stockholms-Gil- let har mötena nu blivit många.Han kommenterar vår uppväxt så här. ”Stort tack från oss bägge för ’En krönika’. Vilken insats! Jag bläddrar och försjunker i miljöer även jag minns väl, från Eriksbergsgatan (jag växte upp i 44:an med utsikt över parken), Engelbrekts folkskola (fast jag gick uppe i Lärkstan), Norra Real och sedan Svea Livgarde i Sörentorp. Vi har följts åt! Jag kommer att återvända till detta förnämliga verk många gånger.” Som jag också nämnde i Krönikan bodde Elisabeth och jag våren 1965 i en vindsvåning på Svartmangatan 24 i Gamla stan. I kvarteret Venus. Femtiotvå år senare lyssnar vi på ett föredrag om mirakel i Stockholm. Det är chefen för Medeltidsmuseet Tina Rodhe som berättar i serien Onsdags- historier på Stadsarkivet.Och vad be- rättar hon? Jo, att det skedde mirakel nere i källaren i just vårt hus.Hur kan man veta det? Svaret är att vårt hus på Svartmangatan byggdes ovanpå det kloster som dominikanermunkar lät uppföra på 1300-talet.Dominika- nerna var klädda i svarta mantlar och kallades svartbröder.Därav namnet Svartmangatan. Munkarna tog emot folk för möten, samtal och själavård och även sjuka för vård.Man hade övernattningsrum för resande och klostret blev centrum för studier och undervisning men också ett pilgrimsmål, där mirakel skedde. Turism med andra ord. Man vet inte säkert men tror att klostret även spelade en politisk roll. Bland annat sägs det att Karl Knuts- |©