En kronika

165 från Finland, eftersom alla ryssar skulle skickas tillbaka enligt fredsavta­ let. Sergei hade ju varit i finska armen så han hade naturligtvis transporte­ rats direkt till Sibirien. Så mitt i natten lämnade familjen allt och flydde till Sverige och bodde hos morfar och mormor på Åsögatan. Där ordnade dom visa till Kanada och flyttade dit. Detta är bara en liten del av Ritas historia som är helt fantastisk. Har bifogat online tidningen Finska Krigsbarn, här kan du kanske få hjälp med att hitta Seppo. 7. Morfar och Mormor hette Ester och Axel Ericsson. Det är en familjegrav och pappas namn är under deras. 12. Pappa kämpade verkligen på och det var helt beundransvärt. Vi hade en härlig relation som bara blev starkare med åren. Saknar honom men är otroligt tacksam för att han hängde med så länge. OLOF WÄRNERYD, PROFESSOR EMERITUS, LUNDS UNIVERSITET, KULTURGEOGRAF Som jag skrev i förra brevet har du redovisat en smått otrolig och fascinerande resa, din färd genom livet. Fokus är Bengt Sahlberg och krönikan kunde lätt ha fått karaktär av en egotripp. Något som du skickligt undvikit främst genom att du bygger på en osedvanligt rik och sann dokumentation. Du låter inte bara minnen, som lätt kan grumlas av nuets tankevärld och händelser, styra krönikans drygt sjuttioåriga resa. Att samla på sig allt som du gjort, att skriva ned allt som händer, att hitta utrymme för att spara för framtida bruk och att ha en förstående hustru, dolde väl en framtida förhoppning om att ”en dag skall jag börja gräva”.Och nog har du grävt.Händelserna staplas i både tid och rum och tillfälligheter, en del helt osannolika andra mer av karaktären slumpens bidrag, blir guider för val i din levnadsbana. Ett lättläst, välskrivet opus kryddat med intressanta foton och upplysande brev, urklipp mm samt en stor portion humor. Trots förstoringsglas kunde jag dock inte läsa många av t.ex. urklippen. Jag har också grävt och dokumenterat både släkt och min egen levnads­ bana dock i mer blygsamma former.Våra barn undrade alltid: ”Vad gör pappa egentligen?”En dotter skrev i en skoluppsats som skulle handla omVår familj: ”Mamma är fröken och pappa har vatt servitris”. Ett foto på mig från sommaren 1952, då jag var kypare på Hotell Hoppet i Skälderviken, var för henne något påtagligt. För övrigt var min värld helt okänd och för barnen omöjlig att greppa. Däremot tyckte familjen att jag arbetade nästan jämt och var borta alldeles för mycket.Men, hur har du hunnit med allt du skriver om? Tala om tusen järn i elden! Vad underbart roligt och intressant att få del av dina musikaliska framgångar. Alla dessa möten och spelningar med världsstjärnor och de flesta av våra egna framstående jazzpersonligheter.Min musikalitet sträckte sig inte längre än till en plats längst bak i kören på Folkskoleseminariet i Jönköping, där jag stod och brummade bland basarna.Men jag hade dock tillfälle att under 1940-talet se och höra några av dessa berömda musiker, som du nämner, i folkparken i Lundsbrunn.Det var ju ganska enastående att de åkte ut i landsorten. Eftersom