En kronika

163 så blev han enormt rörd. Han höll alltid på med klassiskt gitarr spel och un­ der de sista åren efter strokarna så gjorde han det som terapi. Jag är överty­ gad om att musikens kraft hjälpte honom att nästan bli 88 år gammal, han hade sin första stroke när han var 69. 4. Bernt Kjell var musik lärare i Västerort och jag var med i storbanden både som trumpetare och pianist. Bernt var en underbar lärare och enormt engagerad i musik skolan. Vi blev goda vänner och jag var imponerad av hans arrange­ rande. Han brukade arrangera för den besättningen som fanns och han ordnade alltid så att ensemblerna lät bra. Tillsammans med Lasse Skoglund som också var lärare där hade vi mycket kul, både på repen och privat. Det hände ibland att vi avslutade repet på restuarang Löwenbrau, och Bernts inköp på Systemet varje fredag bestod av 6 Pripps Blå och 2 Parador! Om du någon gång träffar min bästa kompis Magnus Ericsson och säger, 6 Pripps Blå och 2 Parador, så vet han precis vem du talar om (Magnus är Administrativ Direktör på konserthuset och är ansvarig för Blue House Jazz serien). 5. Du nämnde krigsbarnet Seppo. Mina morföräldrar tog in Rita som krigsbarn och hon bodde på Åsögatan i 2 år. När mamma och jag var i Baltimore för ett par år sedan började vi prata om Rita som ingen hade haft kontakt med sen slu­ tet av 40 talet. Jag googlade henne och hittade henne i Seattle. Jag skrev ett email till henne och fick ett långt svar där hon berättade att hon hade letat efter mamma i nästan hela sitt liv! Hennes år i Sverige hade varit dom lyck­ ligaste i hennes liv. Eftersom Tami är från Seattle så har vi varit där varje år sedan 1985 och för tre år sedan var vi där för att sälja vårt hus som hade stått tomt i flera år. Vi ärvde huset av Tamis mamma och behöll det eftersom vi älskar the Pacific Northwest. Vi bestämde träff med Rita och hade en under­ bar middag med henne och hennes man och barn. Vi berättade om vår hus försälj­ ning och berättade att vi tyckte det var tråkigt att bli av med huset men det var ju bortkastade pengar att ha det stå tomt för det mesta. Rita tröstade oss direkt med att berätta om sitt beach house på Whidbey Island, vilket dom bara använder ca 10 dagar om året. Hon sa direkt att eftersom mammas familj tog hand om henne gratis i två år så ville hon att vi ska använda huset på Whidbey så mycket som möjligt. Resultatet har blivit att dom två senaste somrarna har vi suttit på verandan i Ritas hus och beskådat solnedgången över Olympic Mountains i flera veckor varje sommar! 6. Jag tog också studenten på Kungsholmen. Jag var där ibland om det inte krockade med mitt piano spelande! 7. Jag var 6 år gammal när jag var på lekplatsen i Brunna med grannpojkarna för att påbörja en fotbolls match. Eftersom vi hade glömt bollen så hoppade Martin på cykeln för att hämta den, några sekunder senare så hör jag en bil tvärbromsa. Vi alla åkte ner och tittade och fattade ganska snabbt vad som hade hänt. Martin dog på morgon dagen efter. Det är ett fruktansvärt minne som aldrig kommer att lämna mig. Martin är begravd i samma rad som mina mor­ föräldrar och pappa. Båda mina pojkar (Jesse och Anders) har hört historian om Martin. Jag vill att dom ska veta att livet kan ändras inom en sekund och dessutom att dom tittar åt båda hållen innan dom passerar gatan. Fruktansvärd tragedi. 8. Du har spelat Polkadots and Moonbeams i Junsele kyrka och jag har spelat Scrapple from the Apple on Cembalo i Drottningholms Slottskapell. Mamma var förskräckt men pappa gillade det. 9. Härlig historia om Ben Webster. Alltid kul när en sån musiker uppskattar ens spel. 10. Kul med barbershop gruppen på festen. Jag spelade en konsert med Tami, Ronnie Gardiner och Hans Backenroth för många år sedan och vi varvade konser­ ten med Karins barbershop grupp. Vill också nämna att på fotot där Elisbeths pappa talar så skymtas min pappa i bakgrunden (s.193)!