En kronika

130 invald på stol 9 i Svenska Akademien. Att han deltog som mycket upp- skattad gäst vid en träff i Elisabeths bokklubb för många år sedan är en icke-fråga. Sedan vi som pensionärer flyttade till centrala Stockholm från Ekerö har vi infört en ny tradition, nämligen en ”sagostund” vid eftermiddagskaffet. Elisabeth som är en god läsare läser intressanta artiklar om kultur och po- litik i dagens tidningar. Eller kapitel ur någon bok som vi fastnat för. Jag spelar rollen av god lyssnare. Och nu händer följande.Vi läser Torgny Lindgrens Minnen och läser sista bladet i boken. Jag citerar Torg- nys berättelse: ” Vi sitter vid det lilla runda pelarbordet intill farsfarsfars bok- skåp, vi dricker Bénédictine ur mina små etsade, handgjorda glas från Reijmyre. ” ” Jag tror att det var Edvins Ollers som ritade de här glasen .”Tänka sig. Edvin Ollers var något av en ”husformgivare” i min farfars tenngjuteri, Schreuder & Olsson på Agnegatan i Stockholm. Han, ursprungligen med samma efternamn som min farfar (Olsson), var en konstindustriell formgivare och målare. Min namne i Lund var en aktiv skribent i tidningen Svenska Mad, som startades 1960, i just Lund. Bland annat ritade han en karta över Sverige upp och ner. Den väckte stor munterhet och uppskattning på Geo- grafiska institutionen vid universite- tet i Lund, dit jag just då var knuten. Eftersom jag var geograf trodde man att kartans upphovsman muntergö- ken Bengt Sahlberg (1933–2016) var jag. Mycket beröm hann jag få innan jag tyckte det var lämpligt att avslöja sanningen. g Ur SvenskaMad nr 4,1969. Vanten, av Doktor Rudberg Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna knastra och flamma. Allan sover i enslig gård, samma gör Allans mamma. Månen vaggar sitt tysta barn, katten hänger i mammas garn, snön ligger still på taken. Tomten fryser om – händerna. Står där och fryser vid lagårdsvägg, räknar de ynkliga slantar, snor sina händer i lusigt skägg, önskar, att han hade vantar. Står där och grubblar, men vet ej vad vantar kan kosta i närmsta stad. Tänker så han skallen kan spräcka: Undrar om slantarna räcka? För sin hand genom flottigt hår, andas i valkiga näven, står och stampar med stela tår, ty han fryser om fötterna även. Står och huttrar i nordanvind, stryker en hårdfrusen klump från sin kind, fryser så ända till märgen och verkar förfrusen till färgen. Går till kylskåp och skafferi, nallar av alla faten, dricker ur flaskan med konjak i, ja, god är julematen. Skinka och konjak är nog all right, men tomten tänker på Fahrenheit, som biter i handen och kinden. Tomten sin kos styr mot vinden. Går till den vrå där hans grötfat står, sätter sig ned till att spisa. Huttrar och skälver, och tänderna slår mot läppar som vindarna isa. Blåkalla kinder, svartfrusna tår, isbark på ryggen och rimfrost i hår; och i stjärnornas frostiga glitter, han fryser ihjäl där han sitter. (Bengt Sahlberg)