Homo Reflexus

63 Ola Larsmo: När SD ingriper mot Norrköpings stadsmuseum passeras en demokratisk gräns SD i Norrköping kräver att Norrköpings stads- museum ska plocka bort delar som handlar om partiet ur en utställning om nazism och flyktinghjälp. Ola Larsmo vill ha svar från ansvariga politiker: är detta den kulturpolitik som tar form i Sverige just nu? För en dryg vecka sedan fick jag det hedersamma uppdraget att inviga den nu så uppmärksammade utställningen på Norrköpings stadsmuseum, ”Medlöperi och motstånd”, om nazism och flykting - hjälp i staden under åren före och under andra världskriget. På utställningen, som bygger på Johan Perwes väldokumenterade bok ”Mörkläggning” (2016), pekas några av de personer som låg bakom öppet medlöperi med Nazityskland ut med namn. Också i Norrköping spreds vid denna tid, liksom i många andra städer, antisemitisk propaganda av dem som välkomnade ”nyordningen” i Tyskland. Inte nödvändigtvis av organiserade nazister – men av dem som såg med avsmak på den då unga demo- kratin, som föraktade och skrämdes av flyktingar från nazityskt område och gärna pekade ut judar som syndabockar för allt möjligt. Men på väggen mitt- emot hänger andra porträtt: av människor som tvärtom tog ställning för demokratins värderingar och människosyn och hjälpte flyktingar. En sådan kamp mellan olika hållningar pågick hela tiden; det fanns inte ”ett Sverige” under kriget, det fanns många, som slogs om vad Sverige skulle vara. Vi har glömt namnen på medlöparna. Men vi har också glömt namnen på dem som räddade liv och stod för demokratins idé om mänskliga rättigheter. Också denna tystnad är skamlig. Hela poängen med att minnas sin historia, också när den är känslig och laddad som den om nazism och judehat i Norrköping, är att människorna är borta, men att idéerna och hatet lever kvar. Men det gör även solidariteten. Det var väntat att utställningen skulle få kritik. Men det som skett är av stor principiell vikt. Utställningen polisanmäldes av Sverigedemokraternas ordförande i Norrköping, Darko Mamkovic. Anledningen till anmälan är ett tidningsklipp ur Folkbladet som sitter på den vägg i utställningen som handlar om nutiden, under rubriken ”SD -politiker utreds för inlägg på nazistsajt”. Folkbladet refererar till ett större repor - tage i Expressen inför valet 2018, där reportern David Baas gått igenom de Sverigedemokrater på partiets valsedlar som delat antisemitiskt och nazistiskt material på sociala medier, bland dem ryska VK. Här nämns särskilt en dåvarande kandidat till kom- munfullmäktige i Norrköping, som skrivit på kända nazistaktivisters sidor och då använt uttryck som ”hell seger”, en direktöversättning av ”Sieg Heil”. Bild ur utställningen. Uppvisning på Kungsängens flygplats 1937. Baas reportage redovisade ett antal SD-kandidater som använde den sortens språk: som den dåvarande representant för partiet i Oskarshamn som lade ut en bild på Anne Frank med texten ”The coolest jew in the shower room”. Samtliga dessa kandidater ströks från listorna efter Baas reportage. I klippet från Folkbladet finns citaten av SD-kandidaten från Norrköping, liksom en bild på partiets lokalstyrelse, vars dåvarande ordförande intervjuas och menar att man har ”nolltolerans mot sådana saker”. Museets poäng är här att visa att denna sorts språkbruk fortfarande lever i Sverige, inte minst på sociala medier. SD-ordförande Mamkovic förnekar inte att uppgift- erna stämmer. Intressant nog förnekar inte Mamkovic heller att SD har sina rötter i svensk nynazism, utan säger rakt till Folkbladet att ”det finns en gammal koppling där” men menar att det rör ”enskilda medlemmar”. Han och hans partikamrater bjöds in att titta på utställningen före öppningen men tackade nej. Det principiellt viktiga är detta. En folkvald kommunpolitiker, ordförande för sitt parti i regionen, kräver att ett museum ska plocka bort uppgifter ur en utställning. Inte för att de är felaktiga. Utan därför att han och hans parti känner sig ”kränkta” av att sådana fakta refereras. Som kulturpolitiskt utspel passerar det en gräns, där det finns ett före och ett efter. Den gränsen handlar om huruvida man i skattefinansierade, offentliga utställningar kan återge historiskt korrekta fakta när de inte passar ett politiskt parti. För då kallar politikerna in polisen. Det är här vi måste få ett svar från ansvariga politiker, i Norrköping och i andra städer: är detta den kulturpolitik som tar form i Sverige just nu? Det hela blir till sist en illustration av att kampen om vad ”Sverige” är pågår lika öppet nu som då. DN 10 september 2019