Homo Reflexus

30 Och visst! En annan berömd svensk, som bosatte sig i Värmland under sina sista år i livet, skulle bidra med medel till uppförande av Ericsson-monumentet på Nybroplan, nämligen Alfred Nobel. Han föddes bara några hundra meter från Nybroplan. Han hade också träffat John Ericsson i New York (K5 s.14). Alfred Nobel (1833-1896) John Ericsson (1803-1889) Och här måste jag ordagrant få citera ett avsnitt ur Ingrid Carlbergs bok. Skälet är bland annat att belysa hur saker och ting kan hänga ihop i ett virrvarr av trådar. Hösten 1893 hade Johan Wilhelm Smitt tagit kontakt med Alfred Nobel. Smitt var den förmögne ”Kungsholmskungen” som bidragit med kapital till det första sprängämnes- bolaget i Stockholm 1864. Nu ville han höra sig för om jobb för en ung släktings räkning, hans kusinbarn Ragnar Sohlman, 23 år. (1870-1948 min anm.) Alfred hade länge tänkt skaffa sig en språkkunnig sekreterare och av brevet framgick att den unge Sohlman hade bott tre år i USA. Det lät lovande. I hans cv fanns dessutom en kemistexamen, några sommarvikariat på dynamitfabriken i Vinterviken och ett längre påhugg på en spräng- ämnesfabrik i USA. För ögonblicket arbetade han i svenska paviljongen på världs- utställningen i Chicago, men ville flytta hem. Ragnar var yngre bror till chefredaktören för Aftonbladet, Harald Sohlman. Själv hade Ragnar gjort reportage för tidningen från bland annat Kaukasus och givetvis skrivit om Baku. Han råkade vara kursare och vän med Robert Nobels son Ludvig. Alfred behövde inte tänka länge. Ragnar Sohlman fick börja med att ordna Alfreds boksamling i Paris. Sedan skickades han till San Remo. På nyårsafton, när det blev känt att Ragnar förlovat sig med sin norska flickvän Ragnhild Ström, bjöd Alfred på supé med sibiriska järpar från Sankt Petersburg. Strax före avresan till processen i London berättade Alfred för Ragnar att han skaffat sig en ”skjutbana” i Sverige och köpt det förlusttyngda bruket Bofors i Värmland. Ragnar Sohlman fick i uppdrag att rita laboratoriet. (K5 s.55).