Homo Reflexus

125 Under hela denna tid reser Holmgren runt i Sverige och föreläser. Han beräknar själv, efter krigets slut, att han kan ha talat inför så många som 50 000 åhörare. Under hela processen avhånas han i tidningar som Aftonbladet, som i en ledare i april skriver: "Vi kunna nog vara tacksamma för att inte vårt lands öden ligga i händerna på män av Israel Holmgrens kaliber. Då hade det för länge sedan varit ute med oss." Säkerhetstjänsten fortsätter plikttroget att nedteckna hans tal i Askersund, Ludvika, Strängnäs. Man avlyssnar i april ett samtal med Nerman, där Holmgren säger: "jag har verkligen fått intrycket att stämningen mot regeringen ändrats kolossalt - jag ökar ju på litet om Per Albin varje dag". Mellan statsminister Hansson och Holmgren har det utvecklats ett personligt hatförhållande. Opinionen har förändrats. När nazisterna i oktober också börjar arrestera danska judar erbjuder samlingsregeringen dem öppet en fristad i Sverige. Några dagar senare skickas en petition till regeringen som kräver att Holmgren benådas; bland undertecknarna hittar man personer som Herbert Tingsten, Bertil Ohlin, Nanna Svartz och Gustaf Hellström. I slutet av månaden följer beskedet att kungen personligen beslutat benåda honom. I samma veva upphör också Säkerhetstjänstens bevakning av Holmgren; sista gången man skriver ned ett föredrag är i Göteborg i november. Då ligger sedan en månad tillbaka en skrift med den ironiska titeln "Nazistparadiset" i bokhandeln. Den är i princip identisk med den indragna "Nazisthelvetet" - men den här gången blir det inget åtal. Det vore nämligen svårt att åtala vad som nu är allmänt känt. I december skriver Hugo Valentin i DN att mördandet av judar i det tyskkontrollerade Europa nu nått den fruktansvärda siffran 100 000 i månaden. Det var en försiktig beräkning. Säkerhetstjänsten slutade att bevaka Holmgren; men man tappade inte intresset. Man fortsatte att klippa det mesta som stod om honom i tidningarna, och klippen upptar större delen av den sista mappen. Holmgren ville efter kriget ha en ordentlig upprensning med dem som han uppfattat som medlöpare - något som aldrig skedde. Han ville ställa delar av regeringen till svars för eftergivenheten och censurförsöken, en uppmaning som föll på hälleberget. Han utträder 1946 ur Medicinska föreningen då man fortsätter att ge förtroendeuppdrag åt nazianstuckna läkare. Snabbt, mycket snabbt, återgår allt till det "normala". Business as usual. När Holmgren samma år fyller 75 klipper Säkerhetstjänsten artiklarna ur pressen och stryker under namnen på dem som hyllar honom. Och nu börjar också medaljerna att regna över den gamle professorn: han erhåller ett stort antal utmärkelser från England, Norge, Danmark, till och med från Tyskland, för sina insatser som antinazistisk upplysningsman. Dock ingen medalj från den svenska regeringen. Det allra sista klippet är Holmgrens nekrolog från 1961: han blev alltså 91 år. Som en melankolisk Ture Nerman uttrycker det i artikeln måste man ju sluta sina dagar på något vis. Holmgrens sätt att sluta hör dock till de snyggare. (K s.53)