Homo Reflexus

124 Processen pågår i en första vända under oktober, november och december; och av det stumma protokollet får man, trots att tonfall och minspel är borta, ändå känslan av hur det hela skruvas upp till svart fars. Holmgren åtalas för tryckfrihetsbrott - eller närmare bestämt för "smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makt syftande omdömen, som riktade sig huvudsakligen mot de inre förhållandena i Tyskland" och "mot Tysklands yttre förhållanden". Bland de rader åklagaren urskiljt som särskilt åtalbara hör påståendena om massmord på judar i Polen: "man beräknar att endast i Polen under sista året 320 000 personer avrättats". Den 19 oktober har man nått till principfrågor av ett mer filosofiskt slag. Åklagare Österdahl tar upp frågan om den passage i "Nazisthelvetet" där Holmgren påstår att samlingsregeringen undanhåller information om tyskarnas framfart. Österdahl ger sig här in på ett spetsfundigt cirkelresonemang: "Ett uttalande av innebörd att regeringen undertryckte sådana fakta, som borde komma till allmänhetens kännedom vore enligt åklagarens mening ett lögnaktigt uttalande, ägnat att väcka förakt för regeringen." I förhandlingarna den 16 november hamnar man åter på närmast Orwellskt territorium. Holmgrens advokat Hemming-Sjöberg reser frågan om sanningshalten i vad Holmgren skrivit i "Nazisthelvetet". Om nu alla dessa gräsligheter faktiskt äger rum? Det finns ju flera vittnesbörd om detta? Men åklagare Österdahl står fast i sin övertygelse: "Huruvida de däri lämnade uppgifterna vore riktiga eller oriktiga, hade enligt åklagarens uppfattning mindre betydelse. Avgörande vore på vilket sätt, i vilket sammanhang och under vilka förhållanden uppgifterna framförts." Vad som står inför rätta här är alltså sanningens natur, såsom den ser ut i ett kringränt Sverige hösten 1942. Det handlar enligt åklagarsidan inte om vad som är sant eller falskt. Holmgren har i "Nazisthelvetet" givit i stort sett riktiga uppgifter om vad som just då äger rum ute i Europa: som massavrättningar av judar. Om detta är sant eller ej är inte avgörande - utan om det får sägas. Dom i målet faller den 7 december. Israel Holmgren "dömes för det missbruk av tryckfriheten, vartill han, enligt vad förut sagts, är förvunnen, att hållas i fängelse i fyra månader". När man någon vecka senare håller ett opinionsmöte för Holmgren attackeras publiken av svenska nazister utanför lokalen. Det ser ut som en fullkomlig seger för åklagarens, och regeringens, linje. Men samtidigt med rättegången har historien i all sin vidrighet rullat vidare. Vad som skett nära inpå Sveriges gränser, och som får opinionen att skifta också inom statsapparaten, är att tyskarna nu inlett deportationen av norska judar till dödsläger på kontinenten. Den 26 november sker den första - och största - utskeppningen, och de följande veckorna lyckas tusentalet norska judar ta sig till Sverige. Protestmöten flammar upp och upprop författas för deras sak. Det har hela tiden funnits pressröster som beskrivit såväl trettiotalets förföljelser som senare utvecklas till massmord, som Trots Allt!, GHT och Judisk Krönika. I oktober 1942 skrev historikern Hugo Valentin den stora artikeln "Utrotningskriget mot judarna" i just Segerstedts GHT. Men i januari-februari 1943 brister pressens fördämningar på allvar: svenska tidningar som SvD, GT, och DN skriver öppet att nazisterna hittills mördat cirka två miljoner judar. Alva Myrdal skriver i två artiklar, i februari och april 1943, att man använder gas för att mörda judar i koncentrationsläger. Nu vet de som vill veta vad som händer i Europa. Det går helt enkelt inte att dölja ett massmord av sådana proportioner. Och det fortgår. Situationen är märklig. Holmgren har fällts för att i skrift ha sagt just det som stora delar av pressen nu skriver öppet. Åklagaren har byggt sin argumentation på att det inte spelar någon roll om det skrivna är sant eller falskt - brottet är att "smäda främmande makt". I rimlighetens namn borde man alltså dra in stora delar av den svenska pressen. Men som Paul A Levine visat i sin avhandling "From Indifference to Activism" är det för åtminstone delar av den svenska administrationen just tillslaget mot norska judar som tippar vågskålen: de "balanserade eftergifternas" tid går mot sitt slut. I februari 1943, efter Stalingrad, står det också klart att tyskarna inte är osårbara. I maj beslutar hovrätten att halvera Holmgrens fängelsetid, då avsnittet om tyskarnas framfart i Norge bedöms som "icke straffbart". Åklagaren å sin sida överklagar denna mildare dom.