Homo Reflexus

123 Men de olika listorna ger också sammantagna ett intryck av kylig handlingsfrihet: man håller olika möjligheter öppna. Anfaller Tyskland ska man veta vilka de potentiella quislingarna är. Skulle Sverige hamna i strid med de allierade är det däremot människor som Nerman, Holmgren och adelsdamen Amelie Posse som skall interneras - sådana som, å andra sidan, skulle kunna utgöra kärnan i en svensk motståndsrörelse om en tysk ockupation skulle bli verklighet också i Sverige. Full handlingsfrihet i samband med sinsemellan olika scenarion - sådan ser den outtalade policyn ut. Det är under åren 1940-42 som repressionen växer sig starkast i Sverige och yttrandefriheten är som mest satt på undantag, vilket naturligtvis sammanfaller med tyskarnas framgångar i kriget. Från januari 1940 gäller de så kallade tvångsmedelslagarna, som gav polis och underrättelsetjänst möjlighet att bevaka svenska medborgare. I februari samma år inrättades också Informationsstyrelsen, som bland annat hade till uppgift att "ge pressen anvisningar i publicitetsfrågor": styrelsen var på gränsen till ett renodlat censur- och propagandaorgan och uppfattades också som ett sådant. Under åren 1940-43 beslagtar polisen runt två hundra olika vänsterpublikationer som kritiserar Tyskland och svenska statens undfallenhet eller "bara" försöker informera om den nazistiska terrorn. För information fanns att tillgå. Från det att de verkliga Förintelseförberedelserna drar i gång under 1941 sipprar fakta om vad som sker snabbt igenom alla försök att hemlighålla verksamheten. I september 1941 gör man de första försöken med massavrättningar genom gasen Zyklon B; i december börjar man använda de "mobila gaskamrarna", där judar mördas genom avgaser som leds in i truckars lastutrymmen. Rykten om allt detta når genast igenom all censur. Och bara några veckor efter det att massavrättningarna inletts i förintelselägret Sobibórs gaskammare i maj 1942 smugglas den så kallade Bund-rapporten, där den socialistisk-judiska motståndsrörelsen i Polen dokumenterat vad som sker, ut ur landet med hjälp av den svenske affärsmannen Sven Norrman (se Jozef Lewandowskis artikel i DN 15/6 -97) och offentliggörs av BBC. Denna information når naturligtvis även Sverige - till exempel genom Ture Nermans Trots Allt!. När Israel Holmgren våren 1942 ger sig ut på en ny föreläsningsturné är det också detta han har att berätta. I publiken sitter polisens stenografer och nedtecknar vad som sägs - från Säkerhetstjänsten har gått ut påbud till alla poliskontor att Holmgrens tal skall bevakas. Han talar i Värnamo, Furuvik, Hallstavik; polisen är där och skriver ned allting. (Det framgår att polisens spioner inte sällan sympatiserar med Holmgren.) Polismästaren i Jönköping går ännu längre; han skickar på eget bevåg utskrifter av Holmgrens föredrag i staden till Stockholms stadsfiskal med raderna: "Jag förmodar nämligen, att innehållet kan vara av särskilt intresse för Eder i Eder egenskap av åklagare." Ännu gör man ingenting. Men i september samlar Holmgren sina föredrag i en pamflett betitlad "Nazisthelvetet" som ges ut på Trots Allts! förlag. Här finns alltsammans svart på vitt: Utrensningarna på östfronten. Massavrättningar med portabla galgar. Tortyren i norska fängelser. Och nu ingriper den svenska statsapparaten. I Säkerhetspolisens arkiv finns en begäran direkt från justitiedepartementet daterad 22/9, signerad av tf justitieminister Thorwald Bergquist, som begär att polisen "skyndsamt" skall belägga hela upplagan med kvarstad. Samma dag lämnar statsrådet Bergquist en anmodan till justitiekanslern att utreda om åtal mot Holmgren. Åtalet väcks redan den 26 av tf stadsfiskalen Österdahl i Stockholm. Detta är samtidigt som de stora lasterna av judiska fångar börjar anlända till Auschwitz-Birkenaus gaskammare. Några veckor tidigare har den förtvivlade SS-officeren Kurt Gerstein approcherat den svenske diplomaten Göran von Otter på ett tåg i Polen och bett denne berätta för sina överordnade om vad Gerstein några dagar tidigare blivit vittne till i Belzec: att man nu använder giftgas mot människor. Att nämna detta i samma andetag som en mindre tryckfrihetsprocess i Stockholm är förhoppningsvis inte effektsökeri - ty det är exakt dessa saker som avhandlas i en litet kvav sal i Stockholms stadshus.