Homo Reflexus

122 Artikel publicerad i Dagens Nyheter den 25 juli 2004. Skribent Ola Larsmo. Den 20 april 1933 bryter en märklig debatt ut i riksdagens första kammare. Man kan säga att det rör sig om en stormsvala. Dagarna innan har Dagens Nyheter rapporterat om de tilltagande judeförföljelserna i Tyskland, där nazisterna nu haft makten i knappt tre månader. Det är den kommunistiske riksdagsmannen Ture Nerman som begärt att man skall ställa en interpellation till ecklesiastikminister Engberg - om det inte vore möjligt att erbjuda tyska, judiska "kulturpersonligheter och forskare" asyl i Sverige. Vid omröstningen blir resultatet 59 för och 62 mot. De som fäller avgörandet mot är bondeförbundarna. I den vredgade efterdebatten begär den frisinnade ledamoten Israel Holmgren ordet: "därför ber jag få till protokollet anteckna, att jag anser, att det blad, första kammaren i dag skrivit till sin historia, är ömkligt". Han tillägger, med direkt adress till den bondeförbundare som uttalat sig mest förstockat, att dennes "yttrande vittnade varken om intelligens eller mänsklig känsla". Här skissas de demarkationslinjer i svensk politik som kommer att prägla hela krigstiden. Om de närvarande riksdagsmännen själva förstår det avgörande i stunden är svårt att säga. Men något i tonfallen tyder på att de faktiskt gör det. Israel Holmgren, som förnamnet till trots själv saknar judiskt påbrå, är liberal på vänsterkanten: Ture Nerman å sin sida kommunistisk riksdagsman (efter 1939 åter socialdemokrat) men för eftervärlden framför allt känd som antinazistisk publicist. De hade bägge varit med och grundat den radikala föreningen Kulturfront, och får under andra världskrigets upptakt alltmer med varandra att göra genom bildningsförbundet Kämpande demokrati. Bägge kommer att av svenska domstolar dömas till fängelse för sin antinazistiska agitation. Men medan Nerman i dag är ihågkommen har Holmgren om inte fallit i glömska så åtminstone hamnat i skymundan. Men 1942, mitt i krigets själva balanspunkt, blev hans bok "Nazisthelvetet" föremål för den kanske smutsigaste rättsprocessen under alla krigsåren. Som människa är Holmgren svår att få syn på. Född 1871, professor i medicin vid Karolinska institutet 1913-36, 1925-33 ledamot i frisinnade folkpartiet i första kammaren. Läser man hans självbiografi "Mitt liv I-II" möter man en maniskt verksam person, som ser sin främsta insats som den som professor i medicin. Böckerna är enformiga: det blir en enda räcka av konferenser, möten med kända statsmän och forskare, utlandsresor varvade med utsnitt ur dagböcker som präglas av oro för familjen och den egna bräckliga hälsan. 1933 besöker han Sovjet, men urskiljer inte mycket av förtrycket; Holmgren platsar säkert på en av Per Ahlmarks medlöparlistor. Först mot slutet av band två kommer så en femtonsidig passage, närmast som ett slags eftertanke, under rubriken "Mina strider mot nazismen". Här berättar han om hur han efter hustruns död kastar sig ut i en strid ström av tal och föreläsningsturnéer, allt i samma furiösa tempo, alla med syftet att varna för nazismen. Man får påminna sig om att detta utförs av en man som när kriget bryter ut redan är pensionär med bräcklig hälsa. Men inte minst handlar dessa sidor om de två tryckfrihetsmål som väcks mot honom. Redan i september 1941 åtalas han nämligen för att i ett tal ha framfört misstanken att det i april året innan, samtidigt med invasionerna i Norge och Danmark, förberetts en nazistisk statskupp i Stockholm. Holmgren frias i en första vända; men han har nu Säkerhetstjänsten på sig. Man börjar avlyssna hans telefon och hans post öppnas. Och hans föredragsturnéer bevakas noga. Från och med i år är de tidigare hemligstämplade mapparna om Holmgren offentliga. I sex tjocka mappar i Säpos arkiv, märkta "ärende P2712" kan man följa Säkerhetstjänstens bevakning av honom. Det är en rakt igenom fascinerande läsning som också blir en detaljerad skildring av Sveriges hållning gentemot nazismen och Förintelsen. Redan i samband med den tyska invasionen i Danmark och Norge hade den tidens Säpo, Allmänna säkerhetstjänsten, upprättat listor över människor med olika ideologisk inriktning. Man bevakade såväl vänstern och uttalade antinazister som nazister och nazianstuckna militärer. I Säpos arkiv finns gott om telefonavlyssningsprotokoll och spaningsrapporter mot alla dessa kategorier.