Homo Politicus

94 Och så läser jag avsnittet om “Bomben i Brighton” i Christians bok. Jag citerar: “Mitt mest dramatiska minne från Englandsåren är från Brighton i oktober 1984. Grand Hotel var bokat för Torypartiet, jag bodde en bit därifrån. Klockan tre på natten vaknade jag av ett väldigt dån, men somnade om. Klockan åtta nästa morgon såg jag klentroget på TV att Grand Hotel hade sprängts på natten, att fem personer hade dödats och 34 skadats. Kvällen innan hade ambassadör Leifland och jag suttit i foajén i väntan på den internatio- nella mottagningen. Det var den irländska terroristorganisationen IRA som var ute efter Mrs Thatcher, men missade - hon var ute i sitt badrum. ” För mig som 15-åring blir mina sex veckor i Brighton/Hove vid engelska sydkusten 1954 en mental “bomb” som får mig att öppna sinnena för nya världar. Tjugo år senare 1974 vinner ABBA Eurovisionsschlagerfinalen i Brighton, vilket blir en kulturell bomb i den internationella musikvärlden. Olika bomber, men med en gemensam geografisk nämnare i södra England. Även om det är perifert kan jag inte låta bli att nämna att Christians morföräldrar bodde och verkade i Näshult i Småland drygt fem mil från min mammas morföräldrar i Sävsjö. Och lika perifert är väl att mitt sysslingbarns, Birgitta Vahlquist, morbror Sten Melin var rektor för Lantbruks- och hushållsskolan i Ryssby när Christian Bratts morbror Bertil Bexell var kyrkoherde i Ryssby. (HS s. 32) I sina memoarer berättar Christian också att hans morsfars fars svärmor hette Goda Planting-Gyllenbåga. Jag har aldrig hört flicknamnet Goda förut och inte heller efter- namnet Planting-Gyllenbåga. Men jag vet att min morsfars brorsdotter Charlotta Sahlberg, mormor till Birgitta Vahlquist, gifte sig med en Planting-Bergloo. Finns någon koppling? Jodå, Mikael Planting-Bergloo gifte sig med Catharina Planting-Gyllenbåga. Och så berättar Birgitta Vahlquist att den som adlades först i Planting-Bergloosläkten var Anders Planting-Bergloo. Hans porträtt hänger i trapphallen på Karlbergs slott. Hade jag vetat det när jag spelade på slottet på en officersfest den 4 september 1968 kunde jag hälsat på den avlägsne släktingen när jag gick uppför trappan. Det finns fortfarande mycket som ännu inte inträffat när man reser mellan då, nu och sedan. En del av “sedan” som ännu inte inträffat blir till exempel ett radioinslag, som jag lyssnar på en timme efter att jag skrev förra meningen. Där berättar fransyskan, moleky- lärbiologen Emanuelle Charpentier, att hon hade planer på att bli professionell balett- dansös. Men hon var två centimeter för kort och blev därför inte antagen till balettakade- min. Så synd. Eller? Hon blev nobelpristagare i kemi 2020 istället. “Herrens vägar äro out- grundliga.” Att hon ett tag funderade på att bli nunna gör väl inte Herrens vägar mindre gåtfulla. Gåtfulla eller inte! Vi reser vidare i den historiska väven.