Homo Politicus

23 Dansens historia sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Och den dyker upp överallt. Till och med i himlen. Även gudarna dansade. Muser dansar med Apollon Målning av Baldasarre Peruzzi Genom dans på jorden kunde man blidka gudarna. Rituella regndanser utfördes för att framkalla regn under torrperioder. Och i Bibeln och Koranen kan man läsa om dansen till guldkalvens ära. Guldkalven som en fysisk avbildning av Gud. Men den dansen betrakta- des som avgudadyrkan. Dansens renommé har varit högst blandat. Alkohol i kombination med dans har i vissa kretsar haft dåligt rykte. I det gamla Rom till exempel skapades uttrycket ” nemo saltat sobrius ” – ingen dansar nykter. Uttrycket lär ha ingått i filosofen, författaren och politi- kern Marcus Tullius Ciceros försvarstal för Lucius Licinius Murena, konsul i romerska republiken år 62 f Kr. Den senare gjorde sig populär genom att ordna stora festspel i Rom, men han anklagades för korruption och hamnade inför rätta. I sitt försvarstal infogade Cicero nämnda uttryck som senare blev bevingat. Alkoholintag kunde resultera i att folk hoppade omkring på golvet, alltså dansade, vilket en hedervärd romare inte skulle ägna sig åt. I sin helhet låter uttrycket ”ty ingen dansar nykter, om han inte är galen” (nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit). Generaliseringen, att ingen dansar nykter, skymmer dansens mångfacetterade uttrycks- former. Som balett till klassisk musik till exempel. Eller musikaler med dans. Amerikanen Fred Astaire (1899–1987), dansare, sångare, skådespelare och koreograf gjorde tillsam- mans med dansaren och skådespelerskan Ginger Rogers (1911–1995) stor succé i Holly- woodmusikaler och musikfilmer. Och jazzen ökar efter första världskriget rejält takten. Världens första ljudfilm blir Jazzsångaren (1927). Den amerikanske sångaren, skådespe- laren och komikern Al Jolson spelar huvudrollen. På toppen av sin karriär kallas han "The World's Greatest Entertainer".