Homo Politicus

11 Moralisk panik Krigsutbrottet 1939 blev inledningen till en sex år lång katastrof, som Sverige med nöd och näppe lyckades hålla sig utanför. Men i Sverige skulle en annan ”katastrof” inta den kultu- rella scenen under 1930- och 1940-talet. Sverige drabbas av moralpanik då dansbanor bör- jar växa upp som svampar ur jorden. Dansbaneeländet! Dansen, jazzen och dansbanorna höll enligt många på att totalt fördärva ungdomen. Så här skriver biskopen i Växjö Yngve Brilioth om konkurrensen mellan kyrkan och nöjeslivet: ” Det är också påtagligt, att den offentliga dansen tar ett orimligt utrymme i anspråk, och att den musik av jazz-typ, som härvid bjudes, ingalunda är ägnad att tjäna smakens och livsstilens förkov- ran. Men ur kulturell synpunkt allvarligast är måhända, att den standardiserade nöjesindustrins utbredning i hög grad försvårar alla försök att samla ungdom till sammankomster av högre kvalitet eller för ideellt betonad verksamhet. Det synes ofrånkomligt att man här har rätt att tala om verklig kulturfara.” (Dansbaneeländet s. 59–60) Mer oförblommerat uttrycker sig en herde från Råneå församling i Norrbotten: ” Ungdomen är hemlös, rotlös, utlämnad åt Satan, Köttet och Världen.” Och i S:t Olofs församling på Öster- len i Skåne blir bilden inte märkbart mer positiv. ” Efter att fått känslorna till lagom temperatur genom den vidriga dansen och någon klunk sprit samt den demoraliserande negroida musiken går man till skrymslena kring nöjesplatsen och tillfredsställer där sina sexuella begär.” (Dansbaneeländet s.76) Kyrkoherden i Ekerö kommun, där jag tillbringade mina somrar under 1940-talet, förklarar att: ”Dansbanan är en förtäckt bordell.” (Dansbaneeländet s. 81) Om kyrkoherden i Ekerö kommun skulle sett det som en religiös komplikation att det legendariska dans- och jazzpalatset Nalens grundare och ledare, en av dåtidens mest omtalade nöjesprofiler, senare skulle få sin gravplats på just Ekerö kyrkogård, får vi aldrig veta.